fredag 31. mai 2013

Gjesteinnlegg: The Art of Negative Thinking

Alle har vi perioder hvor det skjer i overkant mye på en gang. Det er gøy og krevende, men fører til at kun det aller høyest prioriterte får beholde plassen i kalenderen og på oppgavelisten. Avtaler, løp og blogging har blitt avlyst, stått over og stagnert de siste ukene, og det fortsetter nok slik enda et par uker til. 

Derfor er det veldig hyggelig å få legge ut et gjesteinnlegg fra en høyt verdsatt SkiLøper-kollega. Vi møttes første gang for halvannet år siden da hun stilte opp på sin aller første SkiLøperne-økt. Det jeg husker aller best fra den løpende (naturligvis) introduksjonssamtalen er hvor bastant hun bedyret at maraton ikke var for henne. For snart to uker siden løp hun sin andre maraton i København. Dette er hennes historie:

The Art of Negative Thinking (eller tankar på en bajamaja)

Om någon för ett antal år sedan (till exempel två) hade sagt åt mig att jag skulle springa en maraton hade jag skrattat hjärtligt.  Visst hade jag sprungit några lopp de senaste åren, och visst förbättrade jag  mig lite för varje lopp, men jag var ju ingen riktig löpare utan bara en (oftast) ganska glad motionär.  Så det var inte förrän i oktober 2011 som mitt löparliv förändrades och en plan så sakteliga började ta form. Under Hytteplanmila det året hängde jag mig på en vit t-shirt med SkiLøperne tryck på ryggen, och funderade lite på om detta möjligtvis kunde vara en löpgrupp i Ski, dit vi flyttat året innan. Väl hemma igen satte jag mig och googlade lite, hittade en kontaktperson, skickade ett mail, och resten är historia som man säger.  Efter att jag fått kontakt med SkiLøpernes primus motor, sattes bollen i rullning, och det gick fort, så innan jag egentligen hann förstå hur det hade gått till hade jag anmält mig till en full maraton.

Min första maraton genomfördes i Stockholm i fjor, i 3 grader, ösregn och hård vind, och var en alltigenom fantastisk upplevelse även om jag missade det av mig uppsatta målet (att komma in på under 4 timmar) med 9 minuter.  Jag njöt mig genom loppet, tyckte egentligen aldrig att det var särskilt tungt, och mötte aldrig den beryktade väggen. Så i ett par dagar lekte jag med tanken på att låta detta bli mitt enda maraton. Om man nu faktiskt lyckas genomföra ett maraton utan några som helst negativa intryck eller mén, borde man då inte vara nöjd?

Det kan man ju tycka, men icke så. Mycket vill uppenbarligen alltid ha mer, och det kan väl egentligen inte vara så väldigt svårt att springa 9 minuter fortare. Eller? När maken sedan började prata om att han också hade lust att prova att springa långt blev fjorårets födelsedagspresent en anmälan till Nykredit Copenhagen Marathon för honom (och mig, det lockade inte så väldigt mycket att stå på sidolinjen och heja).  Så löpningen fortsatte, genom en smällkall vinter och icke-existerande vår, vecka ut och vecka in, med stor hjälp av SkiLøperne som fanns där i vått och torrt, köld och snö. 

Men ju närmre dagen D jag kom, desto mer tveksam blev jag till det hela. Maken blev dessutom skadad tidigt i maratonträningen, och har under våren tillbringat oändliga timmar hos manuellterapeut och på akupunktur, så det såg mörkt ut för hans del, vilket delvis påverkade min motivation eftersom detta i första hand var en present till honom.  Så jag slet med motivationen, blev alltmer nervös och slarvade lite med långpassen. Och när jag veckan före start drömde att jag faktiskt bröt under loppet så kändes det som ett omen. Detta skulle inte gå bra.

Vi ankom ett sommarhett Köpenhamn på fredag kvällen. Efter en kort löprunda på lördagsmorgonen bestämde sig maken slutgiltigt för att starta (hurra!) så då kändes allt genast mycket roligare. Men vid hämtning av startnummer lite senare på dagen hade temperaturen stigit till 26 grader och solen stekte från en klarblå himmel, så då återvände oron, kan man verkligen springa så långt när det är så varmt?  Att vi dessutom lyckades vimsa bort oss totalt i hettan, trots både karta och gps, på väg ner till Islands Brygge för att se på startområdet, gjorde att det hela kändes som ett hopplöst projekt.

Men söndagen kom, och vi vaknade upp till gråväder. När vi efter obligatorisk pastafrukost gav oss iväg mot Islands Brygge (med t-bana denna gång, det gick bättre) var det 12-13 grader och relativt vindstilla. Perfekt löpväder med andra ord.  Startområdet var välordnat, men som vanligt var det för få toaletter, vilket för min del ledde till att det blev väldigt bråttom till starten. Men det gör inte så mycket om man inte är av den lättstressade sorten, ska man springa långt gör det inte så mycket om man inte startar längst fram (om man inte är elit förstås, och det är man ju inte).

Loppet startade bra, benen kändes lätta och på Köpenhamns gator rådde feststämning med massor av människor och musik.  De första kilometrarna kändes allt väldigt bra, och jag fick hålla tillbaka för att inte gå ut för hårt.

Men efter ungefär tre kilometer öppnade sig himlen och regnet började vräka ner. Jag satte på en podcast för att tränga undan alla negativa tankar som omedelbart började ta form, och försökte tänka positivt (när man väl har blivit genomblöt är det ju inte så illa egentligen). Efter 10 km ösregnade det fortfarande, jag är sur och arg, och podcasten hjälpte inte ett dugg, så jag beslutade mig för att gå över till musik.  På väg uppför Dybbølsbro (ca 19 km) inser jag att jag har chans att få syn på min lättbenta make (om han inte har fått ont och brutit, vilket jag innerligt hoppas att han inte har), så jag lägger mig i vänsterfil för att ha bättre chans att se löparna på väg nedför bron. Sekunden efter får jag syn på honom, vi vinkar till varandra, och i säkert tre minuter springer jag vidare och är glad. Sen blir jag sur igen, trots att benen fortfarande känns lätta och min virtuella kamrat och farthållare visar att jag ligger väldigt bra till tidsmässigt. Sønder Boulevard känns som en enda lång transportsträcka mot halvtid, trots att mängder av människor trotsat regnet och står ute och hejar. Jag är helt enkelt för sur för att ta in det.

Vid passering av halvmaraton börjar jag bli kall, vilket inte hjälper humöret. Följande kilometer ägnar jag mest åt att sätta det ena benet framför det andra i vattenpölar som känns djupa som hav. Till slut blir jag så trött på mig själv att jag inser att det måste till något drastiskt för att bryta läget. Jag beslutar mig därför att stanna vid nästa vätskestation och låsa in mig på en bajamaja och prata lite allvar med mig själv (att börja gå är inte aktuellt, ingen ska få se mig ge upp så lätt). Sagt och gjort, vid Øster Allé stoppar jag, ställer mig i toakö, och låser sedan in mig i ett litet trångt bås (dit regnet inte når).

Väl därinne gör jag en Pippi och tar mig själv i örat riktigt hårt. Ingen har tvingat mig att springa en maraton, jag har inte ont någonstans, och dessutom ligger jag otroligt bra till tidsmässigt, så jag har egentligen ingen anledning att klaga.

Pain is inevitable- suffering is optional!

Efter några minuters pep-talk bestämmer jag mig för at ändra taktik, jag klistrar på mig mitt största leende och går ut från toaletten. Tar ett glas vatten, en halv banan och en Dextrosol vid drickastationen, sätter på Sators Ring Ring i ipoden, och börjar sedan springa igen. Och se, nu sker det. Inte nog med att det slutar regna, men väl ute på banan igen ser jag inte längre vattenpölarna och gråvädret, utan jag är omgiven av hejande publik och high-fiveande barn. Det är liveband, gospelkör och en man som spelar säckpipa uppe på en bro, det är glada människor överallt som hejar, och jag tycker att jag hör Kom så Mette! från åtminstone varannan åskådare (det finns väldiga fördelar med att springa med namnet väl synligt på nummerlappen). 

De sista 10 km av loppet blir en helt annan upplevelse än starten, och när jag passerar 40 km bestämmer jag mig glädjerusig för att öka farten. På väg uppför Langebro passerar jag massor av löpare, lyft av publikens hejande, och jag känner mig stark och väldigt glad. På upploppet ökar jag farten ytterligare, och spurtar (nåja) i mål lyckligt leende enligt familjen som fanns på åskådarplats (min Garmin visade vid målgång att den sista kilometern var loppets snabbaste, så helt fel var inte spurtkänslan).  Och tiden då? Jodå, det gick vägen den här gången, med god marginal!

Så vad är sammanfattningen av min upplevelse i Köpenhamn? Jag önskar att jag inte hade tjurat så väldigt under ¾ av loppet, jag gjorde det oändligt tungt för mig själv helt i onödan, och gick miste om en positiv upplevelse. Samtidigt var det intressant att se hur mycket min egen inställning påverkade (och förstörde för) mig. Så jag är otroligt glad över att jag insåg att det faktiskt aldrig är försent att ombestämma sig (som det så fint heter på norska) och börja gilla läget.

Så här i efterhand är jag är inte ett dugg avskräckt trots den tuffa starten. Tvärtom, jag gör gärna om det, och återvänder gärna till Köpenhamn. Vilket fantastiskt lopp, vilken show de bjöd på och vilka fantastiska människor som stod ute i ösregnet och hejade! Vad gjorde det egentligen att det regnade? Det kunde ha varit mycket värre- jag kunde ha sprungit Göteborgsvarvet dagen före. Där i värmen fanns de verkliga hjältarna!

(Och hur gick det för maken då? Jo han hade ont i benen, och fick stanna och stretch ett antal gånger på vägen, men kom trots detta i mål på en helt fantastisk tid, och hade god tid att återhämta sig innan jag själv passerade mållinjen. Hatten av!)

Mette

3 kommentarer:

Nina Caroline sa...

Det er på slike dager at det er ekstra godt å klappe seg på skulderen ved målgang, for det er de mentalt tunge løpene som viser hvilken psyke man har! Selv skal jeg løpe mitt første maraton om to uker, oppkjøringen har blitt ødelagt av skader, men ønsket om å gjennomføre et maraton før fylte atten er stort! Jeg hadde heller aldri trodd at jeg skulle melde meg på et så langt løp, men man blir nysgjerrig når man hører om disse fantastiske opplevelsene.

Tusen takk til deg, Janicke, for at du deler dine løpeopplevelser, det er utrolig inspirerende!

Erik sa...

Takk for godt gjesteinnlegg. Inspirerende og godt at det er noen som har en god opplevelse de siste kilometerne av et maraton. Føler det aldri slik selv ;)

lettbent sa...

Takk Nina Caroline! (c:

Erik: Enig, det er ikke ofte slutten av en maraton føles bra. Har bare opplevd det én gang så langt. I Stockholm holdt jeg igjen helt til 30 km og da kunne jeg "frese" av gårde resten. Fantastisk inspirerende å løpe forbi "alle" hele veien inn mot mål. Det har nok med at vi starter litt for hardt ofte... (c;